Ur "Stugan på Mount Vernon", kap. 13 sid 189

Erik tittade på sina blodiga händer, han kunde inte förstå det själv. Hans ögon flimmrade, han såg knappt, tårarna bröt hans syn. på golet låg en vit gestalt, blodröd på bröstet. Han viste att det var han, hans händer var blodiga och kniven var hans jägarkniv som han fått i femtonårs present av sin framlidne far.
"Erik, detta är ingen leksak du ska få av mig nu, sa den gamle men ändå stilige mannen. Det är ett vapen, ett verktyg som skadar levande ting. Erik tog emot den sammetsröda asken. han öppnade den varsamt, han visste att hans far skulle ta med honom ut ett dygn med Alice, deras fyraåriga Jack Russel Terrier, på ett dygn i skogen och jaga rådjur. Erik öppnade asken. I den låg som han förväntade sig, en 80mm jaktkniv med svart skaft. Vad han inte förväntade sig var en patron, en älgstuddsare till hans fars gamla Remington. Det dygnet skulle komma bli hans första kväll av många, tryckandes i dungar av mossa".
Erik visste inte vad som hänt, han mindes ingenting. tårarna forsade, han kände den vanliga känslan, ett väsen hade lämnat honom, precis som det känts i glassbaren när han beställde vaniljglass till Maria, trots att han visste att hon var allergisk. Vad har hänt, hänt, vad är det med mig?
erik kastade sig ner på knä, höll om sin älskade, han kände doften av hennes nyduschade hår. Hon låg i brudklänningen som de gift sig i för 4 år sedan. Dörre flög upp, ett skarpt ljud, som ett pistolskott ekade genom rummet. Erik reste sig upp, rusade ut i vårnatten, satte sig ner på knä och skrek. En vålnad närmade sig bakom honom, lätt som en fjäder lade den sig över Erik. Erik kände en isande känsla gripa hans hjärta. Han grät inte tårar längre, det rann blod ned för Eriks kinder.