måndag 20 december 2010

"This is not the end... this is not the beginning"

Detta inlägg är författat av Linda... för alla er som inte vet vem jag är kan jag ge en kort presentation. Jag är facemelt nummer två. Eller, en av Johans nära vänner som han lärt känna i USA, more like, Boston. Vi kom samma dag, den fjärde januari, till skabbiga, koncentrationslägeraktiga trainingschool på Long Island och sen jag tröck iväg kommentaren "Eehhh.. är det här svenskbordet eller?" efter att ha kommit in Massachusetts klassrummet så har vi varit vänner.

Vänner är en underdrift till att börja med. När jag satt hemma i mitt rum hemma i Gävle och funderade på året som skulle komma i USA tänkte jag... jag kommer överleva så länge jag skaffar mig folk jag i alla fall kan umgås med. Not in a hundred years, not in a lifetime... trodde jag att jag skulle finna en vän för livet. Johan och jag var bästa vänner sen dag ett, det bara klickade direkt.

Johan Horvat för mig är en kille som är alldeles jävla sjukt underbar. Många skriver clichéaktigt när de ska förklara människor de verkligen bryr sig om och jag är inte annorlunda. För jag har verkligen aldrig träffat någon som Johan. Att hitta någon med som har ett så bra livsperspektiv, glädje och omtänksamhet gentemot andra och lika skruvad humor som mig själv -- jag visste inte ens att det fanns. Han är killen som alltid kommer ställa upp för de han bryr sig om och stå för sin åsikt, även om han har hela världen emot sig. Helt klart en stark karaktär men med en mjuk sida till sig.

Året som varit har varit fullt av sjuka upptåg, skratt och också tårar. Jag och Johan har varit igenom det mesta tillsammans. Skrattande åt dumma amerikanare, vilse på tunnelbanan i Boston, skrikande katter i bakluckor, New Yorkande, Bostonande, kick in the faces (många gånger) och ett antal bilsträckor från Watertown - Concord. Mitt utbrott när jag tappade bort mitt körkort och sedan skrattmilen när Johan hittade det på balkongen. Minns du spermaträdet Johan? Eller spyan i Brooklyn? Hahaha... det finns tusentals historier att dela med sig av.

Min mor och far älskar också Johan, vilket jag inte tvivlade en sekund på. Och att få träffa större delen av Johans familj var helt fantastiskt... de är så gulliga hela gänget; Ninni, Linnea och Henrik. Och jag ser fram emot att få träffa dig Ivan! Helsingborg kommer få Gävlebesök under nästa år, fler gånger än en. Hihi!

Vad jag i stort sett vill säga är tack. Tack Johan. För att du fått mig att skratta, för att du fått mig att gråta, för att du tröstat mig under mina mindre starka moments. För ett underbart år tillsammans i USA. För... en vän jag vill gå hand i hand med genom livet. Nyss la vi på till vårat sista amerikanska samtal. Nu öppnar vi dörren för tusentals svenska att komma.

Sverige får tillbaka en underbar kille imorgonbitti... och jag låter hemlandet med glädje. Vartänn Johan befinner sig, är det en bättre plats bara av hans närvaro. Ta hand om Johan vänner och familj! Vi ses snart min bästa vän. Jag älskar dig, innerligt.

Concord, MA. Maj, 2010.

1 kommentar:

  1. Tack för det helt underbara inlägget linda ! Till och med min mamma fällde en tår när hon läste det! Saknar dig min bäste vän <3

    SvaraRadera